Vad kan vi lära oss av gängen? Den frågan ställer författaren Nicolas Lunabba i sin föreläsning på Barnkultursymposium i Aula Magna på Stockholms universitet. Symposiet inträffar en gång om året och det är Stockholms centrum för barnkulturforskning som anordnar. Stockholms centrum för barnkulturforskning är en del av Stockholms universitet och dessutom en av våra många samtalsparter i projektet Sagovärldar.

Så vad var det då Lunubba kunde se att vi kan lära oss av gängen? Och med vi tänker jag i det här fallet vi som skapar kultur för barn. Varför vänder sig barn till kriminella gäng snarare än till mer konstruktiva sammanhang? Jo, snarare än vad vi föreställer oss om våldskapital och snabba stålar erbjuder gängen:

1. Ett socialt sammanhang 
2. Starka förebilder och goda pedagoger (ja, många seniora gängmedlemmar är enligt Lunabba skickliga på att ge positiv uppmärksamhet och återkoppling)  
3. En roll att fylla 
4. Tillgång till resurser 

Allt det här är sådant som ett fungerande samhälle ska erbjuda. Som barn har rätt att förvänta sig. Lunabba avvisar för övrigt termen ”socialt utsatt område” och lyfter hellre fram den mer rättvisande termen ”politiskt försummat område”. Här behövs vi som skapar barnkultur! Visst sjutton måste vi kunna erbjuda ett bättre alternativ än gängkriminalitet? 

Kulturgeografen Danielle Ekman Ladru pratade om ”medborgarskapsgeografi”: Vad i en fysisk miljö är det som påverkar den som vistas där – och utställningsmakaren spetsar givetvis öronen. Hon menade att medborgarskap är något som sker i ett samspel mellan individen och platsen där hen vistas. Hon kallar relationen ”protesisk”. Kryptiskt? Ja. Men så här: Individen är ingen autonom enhet utan sitter ihop med sin omgivning. För att ta ett närliggande exempel: Ett barn kan inte fullt ta del av en plats som är designad för vuxna, eller utifrån vuxnas människors förväntningar. Och det är de flesta platser som vi skapar. Så kan en miljö, som egentligen är tänkt för barn, antingen vara ett rum för medborgarfostran eller en plats för medborgarskap här och nu. De flesta barn skulle gissningsvis välja det senare, fast gissningsvis använda andra ord! Ekman Ladru tog upp forskarkollegans Adriana Di Lorenzo Tillborgs kritik av begreppet ”inkludering” som hon kallar ”ett dominant centrum dit de som marginaliserats bör välkomnas” och puffade istället för multicentriska perspektiv: ”att betrakta varje barn som en individ som bidrar med en egen verklighet”. 

Ekman Ladru berättade om en pojke i Malmö som använde en voi som ”prostethic tool”, ett verktyg för att kunna vara en del av sin medborgarskapsgeografi. Ett mer kontroversiellt sådant torde man kunna finna i epa-traktorn: ett verktyg för att ta del av sin omgivning, men också en medborgargeografi i egen kraft. Susanna Areskoug, lektor vid Stockholms centrum för barnkulturforskning, beskrev hur epa-åkande ungdomar dekorerar sina förarkabiner med doftgranar (upp till 30 stycken i en enda epa) och annat som många avfärdar som krimskrams. Om voien är en urban prosthetic tool är epatraktorn rural. Men också ett sätt att göra maskulinitet i lantliga mijöer. Och inte minst en proteströrelse – mot en urbanisering och en modernisering som (med rätta?) upplevs som ett hot mot ens livsstil. 

Klara Dolk, lektor vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid SU berättade om sitt forskningsprojekt där pedagoger vid två förskolor använt barnlitteratur som verktyg för att prata med barnen om extrem fattigdom. Slutsatsen blev att välskrivna berättelser hjälpte pedagogerna att närma sig ämnet genom att fjärma sig från det, med boken som medium. 

Det är en svår balansgång: att undanhålla eller undvika sådant som är riktigt svårt men samtidigt lägga fokus på att prata just om det som faktiskt skyddar barnen och därmed utveckla deras resiliens, det vill säga deras bärkraft när det gäller att möta svåra frågor. Som så ofta blir en viktig ingrediens i detta att vi vuxna faktiskt behöver utvecklas. Vi behöver förbättra vår egen resiliens för att möta svåra saker i vardagen och tillvaron så att vi vågar beröra det med barnen. Allt annat blir att frånta barnen deras möjlighet att förstå! 

Mårten Janson, utställningsproducent  

Bilden är tagen av Marianne Greenwood i Mellanamerika och kommer från Världskulturmuseernas bildarkiv där den har nummer 1043.c.0184.