Historierna om Yokai väcker förtjusning och rädsla än idag. Här hittar du några av historierna som omgärdar de väsen du möter i utställningen Yokai.
Tänk dig ett benrangel stort som en jätte, sammansatt av tusentals ben från gamla slagfält. Det är Gashadokuro. Denna yokai kan uppstå om många dött utan att begravas ordentligt. I sagorna kan Gashadokuro bli stora som hus, vid platserna för stora slag.
Trots sin storlek kan de vara helt tysta, och de kan bara ses i nattens allra mörkaste timmar. De kommer att sprida skräck tills någon ger de döda en riktig begravning eller tills de så småningom tynar bort. Nu när Japan är ett fredligt land ser man sällan till Gashadokuro.
Kappa är en av Japans allra populäraste yokai, och de spelar många olika roller i sagor, populärkultur och folklore. De lever i vattendrag, och kan vara roliga och gulliga busfrön eller ibland grymma monster som dränker människor och deras husdjur. Idag finns kappa överallt, som maskotar, i sagor och anime och till och med på varningsskyltar. Etnografiska museets egen Kappa här på bilden ovan är garanterat snäll.
Oavsett vad de tycker om folk, så är en sak konstant: de älskar alltid gurka och sumobrottning. Därför sägs det att mödrar som vill skydda sina barn från Kappa kan skriva barnets namn på en gurka och slänga den i floden.
Kappavarelser är väldigt starka, men bara så länge vattnet finns kvar i skålen på huvudet. Om du blir utmanad av en Kappa kan du komma undan genom att buga dig djupt. Om Kappan är artig kommer den att buga tillbaka – och spilla ut sitt livsviktiga vatten.
Ett annat, lite udda, sätt att skydda sig mot dem är att skrämma bort dem med något illaluktande - alltså genom att fisa på dem.
Just den här lilla söta kappan är från en skissbok med teckningar av yokaier och andra motiv som blommor och fåglar. Bilderna är förmodligen förlagor till hantverk som netsuke eller svärdsfästen. Troligtvis Meiji-perioden (1868–1912).
Den japanska mårdhunden eller tanuki är känd för att kunna byta skepnad – och det har även framställningarna av den gjort. I äldre tiders konst och sagor är tanukin ibland svekfull och potentiellt farlig, men över tid blir den mer av en komisk och sympatisk figur.
I berättelser kan de ta formen av människor, andra djur eller vilket föremål som helst. De gillar att luras och spela spratt och är förtjusta i musik. Ett kännetecken är dess stora magar som de spelar på som en trumma.
Tanuki sägs ligga bakom många mystiska fenomen. I Hirado-domänen berättades det under Edoperioden om ljudet av trummor och musik som lurade människor på villovägar. Trots många försök fann man aldrig källan till ljuden och sen dess kallas fenomenet för tanuki-bayashi.
Netsuke (stoppknapp) i form av en tanuki. I ena tassen håller den en flaska med sake och i den andra växelbrev. 1800-tal.
Tanukin förknippas med en mängd olika egenskaper och attribut, förutom att den kan ändra form utifrån behov och humör. Den avbildas ofta med en flaska sake och ett häfte skuldbrev. Om tanukin ville köpa något, som till exempel sake, kunde den förvandla vadsomhelst till pengar eller värdesaker, och inte förrän tanukin var långt därifrån insåg säljaren att de blivit lurade.
Tanukin är en påhittig varelse och har ibland en hatt eller kappa av ovanligt snitt. Det finns flera barnsånger om tanuki som undkommer att bli blöt genom att använda sin pung som skydd mot regnet. Träsnittet på bilden är av Utagawa Kuniyoshi (1797-1861) och är en av en serie skämtteckningar som alla handlar om märkliga saker tanuki kan göra med sin pung.
En annan populär historia om berättar att tanukin förvandlar sig till en tekittel eller tekanna för att återgälda hjälpen den fått av en fattig man. Mannen säljer tekannan, men så fort den ställs på elden får den fötter och svans och springer tillbaka till sin ägare. De enas om att i stället starta en landsvägscirkus med ”Den underbara tekitteln” som utför fantastiska konster.
Berättelsen om tanukin som förvandlar sig till en tekittel översattes till svenska år 1911 av Ida Trotzig och publicerades i boken Japanska Sagor. Som många andra folksagor finns berättelsen i flera versioner och är ett exempel på hur Yokai hittat ut i världen.
Om tanuki från början var något att akta sig för, så har de en mer beskedlig image idag. Numera kan man se gulliga tanukifigurer som maskotar till allt möjligt- inte minst sake.
Vad är yokai?
Vissa menar att yokai-kulturen kan omfatta alla fantasivarelser. Andra vill avgränsa yokai till väsen sprungna ur japansk folktro. Är Godzilla och figurer från Pokémon yokai eller inte?
De är upphovsrättsskyddade karaktärer och inte allmängods, vilket annars är ett signum för folktro. De kanske snarare kan beskrivas som hyllningar till yokai? Som moderna manifestationer av Japans långa tradition och kärlek till monster och det övernaturliga.
Genom att förstå den historiska och kulturella bakgrunden till traditionella yokai, kan man lättare tolka koder i japansk populärkultur idag.
Vad tycker du? Är Godzilla en yokai?
I februari varje år hörs ljudet av slipstenar i skog och berg. Det är Oni som slipar sina tänder, klor och horn innan de ger sig i väg till byarna för att röva bort olydiga barn. Trots att de är otroligt starka och har klubbor av järn, kan de skrämmas i väg - så länge du har rostade sojabönor med dig i fickan och känner till de rätta ramsorna.
Den 2 februari inleds Setsubun i Japan - en festival för att fira in våren och driva bort otur och onda andar. En speciell sedvänja är just kastandet av sojabönor. De kastas mot festivaldeltagare utklädda till oni och samtidigt reciteras ramsan "鬼は外! 福は内!" (Oni wa soto! Fuku wa uchi!) som betyder "Ut med demoner och in med tur!"
Oni kan jämföras med demoner eller vilda väsen som troll och jättar. De avbildas oftast som skrämmande och är en av de mest kända yokaierna. Oni finns i folksagor och gamla buddhistiska berättelser men också i filmer, TV-spel och serier.
Kotengu betyder kråk-tengu och är en sorts tengu. De är mästare på svärd och kampsport. Många legendariska krigare har tränats av dem. Tengu finns i hela Japan och kan se ut på många olika sätt. Just Kotengu påminner om fåglar. De har vingar och ofta en näbb eller väldigt lång näsa i sitt röda ansikte.
Ofta framställs de som naturandar och beskyddare av Japans berg och skogar. Då kan de komma i konflikt med människor, men också hjälpa dem.
Netsuke föreställande en fågeldemonmask, dvs en tengu. Signerad: Hiei. 1800-tal.
Netsuke*, ben. Japan. Netsuke i form av Ashinaga och Tenaga. Signerad: Hasano (1848-1922).
Ashinaga-tenaga är två yokai som uppträder tillsammans, en har väldigt långa ben och den andra väldigt långa armar, upp till nio meter. De hjälps åt fånga fisk tillsammans genom att vada ut till djupare vatten och fånga fiskarna med händerna.
Det finns till och med ögonvittnesskildringar av Ashinaga-tenaga från Edoperioden (1603 till1868). Det berättas att en man var ute vid havet en månbelyst natt, och fick se den här märkliga gestalten stå och fiska en bit ifrån stranden. Så fort han sett varelsen slog vädret om från månklart till regnstorm, något som ofta händer när man möter Ashinaga-tenaga.
* Netsuke är små, fantasifulla skulpturer ofta av ben eller trä som användes som bältesspännen eller knappar. Med tiden blev de också uppskattade som konstföremål i sin egen rätt.
Ingen resenär vill möta Yuki-Onna, här tolkad av illustratören Johan Egerkrans. Yuki-Onna tar skepnad av en kvinna i vitt.
Om du reser i ett snöoväder kan du stöta på henne stående vid vägkanten, hållandes ett litet barn. Hon frågar om du kan värma det lilla barnet i din famn och vädjar om din hjälp. Gör du som hon vill kommer du känna hur barnet blir tyngre och tyngre tills du inte kan röra dig och begravs under ett täcke av snö.
I andra versioner av berättelsen är Yuki-onna en häxa eller anden av en ond, mäktig kvinna. Oavsett hennes ursprung går hon att känna igen på de vita kläderna och att hon aldrig fryser, inte ens i en snöstorm.
Den isande legenden om snökvinnan har fångat människors fantasi i många hundra år. Från viskade spökhistorier på Edo-periodens värdshus till moderna tolkningar i spel och anime - Yuki-onna är helt klart fortfarande skrämmande nog att vara aktuell.
Filmtips: Kaidan Yukijorō från 1968 bygger på Lafcadio Hearns nedtecknade version av legenden om snökvinnan.
En kvinnoliknande monster som målar sina tänder svarta – vad är det för yokai?
Bilden är målad av Yojo Okajima och finns i samlingen/bildrullen Obake Emaki från sent 1800-tal.
Det är inte alltid lätt att känna igen en yokai – många av de är kända för att kunna förvandla sig. Förmodligen är det shimako vi ser på bilden, en slags kijo, eller kvinnlig demon. De beskrivs som otroligt fula och frånstötande med djuriska drag.
Hon målar tänderna svarta, på japanska ohaguro – en traditionell slags kosmetika som var på modet under många hundra år i japan. Kijo eller shimako använder ofta kopiösa mängder smink och kosmetika och klär sig i vackra kläder – kanske som en slags parodi på skönhetsfixering, eller som ett humoristiskt grepp.
Fula monster som sminkar sig blev en slags absurt skämt. Som många andra yokai kan shimako tolkas som humoristisk eller skrämmande. För under sminket döljer sig ansenliga krafter och en omättlig aptit.
På mörka gator eller landsvägar kan du ibland möta ett barn klätt som en munk, men med ett enda stort öga mitt i pannan. Hitotsume-kozō är förtjusta i att överraska folk. De är egentligen inte särskilt farliga men deras långa röda tunga kan vara lite skrämmande.
Det berättas att den 8 december varje år reser Hitotsume-kozō runt i Japan. De skriver ned alla familjer som betett sig illa i sina stora böcker. Böckerna lämnas vid altaren till gudarna som kommer avgöra människornas öde 8 februari året därpå.
För att vara på den säkra sidan hålls redan i januari en ceremoni där det byggs nya altare till gudarna. Samtidigt passar man på att elda upp de gamla altaren, alltså även böckerna som innehåller människornas synder.
Inom japansk folklore är katter ofta förknippade med övernaturliga krafter, och en av de mest framträdande gestalterna är Bakeneko (化け猫).
Detalj ur träsnitt av Utagawa Kuniyasu (1794-1832). Kurtisan med en katt. Datum: ca 1810-25.
Bakeneko är en typ av yokai, ett japanskt väsen och är känd för att kunna anta mänskliga former, vilket gör den både farlig och förrädisk. Vissa berättelser säger att en katt som genomgår denna förvandling kan få övernaturliga krafter, som att kontrollera vädret, skapa illusioner eller till och med tala. I andra versioner av myten får den förmågan att manipulera människor genom att använda förtrollningar.
I vissa legender sägs bakeneko även kunna hämnas på sina ägare, särskilt om de behandlas illa eller om katten har blivit försummad eller vanvårdad. Bakeneko är också känd i Japan för att vara en symbol för olycka eller skadlig förvandling i vissa sammanhang.
Havet är en plats där många märkliga varelser har sin hemvist. En del av dem bryr sig inte om människor överhuvudtaget, andra är väldigt intresserade av vår lycka och välgång. En sådan är Amabie, ett havsväsen med formen av både människa och fisk, med en fågellik näbb och fjäll. Hon kommer upp ur vattnet för att ge spådomar — om lycka och välgång eller sjukdom och olycka.
I vad som återges som en ögonvittnesskildring berättar ett lokalt nyhetsblad från Higo-provinsen 1846 om ett möte med Amabie. Varelsen gav en spådom om välgång men sedan skulle det komma en tid av sjukdom, och Amabie uppmanade vittnet att sprida bilder av henne. Detta är lyckosamt eftersom bilderna sägs ge skydd mot just sjukdom.
Berättelser om yokai lever vidare och ser ut på olika sätt i olika tider. Nyligen, under COVID-19 pandemin, så fick bilder på Amabie stor spridning eftersom de förknippas med skydd mot sjukdomar.
I Ainu-folkets myter berättas om en gigantisk spindel som spred skräck på ön Hokkaido. Invånarna bad då havets gudar om hjälp, som lyssnade. Havsgudarna lurade ned den jättelika spindeln i havet, där den förvandlades till en bläckfisk – över hundra meter lång. I havet slutade den förfölja öborna och blev så småningom själv en av gudarna man kan be om hjälp.
Akkorokamui kan hjälpa fiskare eller de som är i sjönöd. Man kan också be Akkorokamui om hjälp i tider av sjukdom eller om man har skadat sig. Kanske är denna gud bra på läkekonst eftersom bläckfiskar kan läka sig själva om de blir av med en kroppsdel.
En annan jättespindel inom japansk folktro är Tsuchigumo. Den kan vara en helt vanlig spindel som vuxit till jättelik storlek, men också en magisk varelse som kan förvandla sig. De lever i vildmarken och är mycket farliga — de äter nämligen allt de kommer åt.
I en sägen berättas om en jättespindel som förklätt sig till en ung tjänare, för att kunna förgifta en mäktig härskare. Härskaren blev väldigt sjuk. Ingen medicin hjälpte och den unga tjänaren svepte in härskaren i fler och fler lakan. När härskarens vänner till slut upptäckte sveket bröts magin. Pojken förvandlades då tillbaka till en spindel. Alla såg nu att härskarens lakan egentligen var tjocka spindelvävar.
Tako är japanska för bläckfisk. Bläckfisken kan förknippas med det som är skrämmande och okänt med havet, men de kan också vara symboler för ett långt liv och hälsa. Bläckfisken är ju ett djur som kan regenerera, alltså få förlorade lemmar att växa tillbaka.
Tako Nyōbō är berättelsen om en bläckfisk som tagit formen av en kvinna och gift sig med en fiskare. Varje dag lagade hon en underbar soppa till sin man, som gärna ville veta hemligheten bakom receptet. En dag låtsades mannen gå till jobbet, men i stället gömde han sig i köket. Han såg sin hustru koka en stor gryta med vatten, för att sedan förvandla sig till en bläckfisk och hoppa i grytan. Soppan var egentligen badvatten. När hemligheten nu var röjd återvände bläckfisken till havet.
