Denna samtida konstutställning visar verk av tre konstnärer som periodvis under 2019-2021 har undersökt arkiven och samlingarna vid Etnografiska museet i Stockholm. Det var den orädda och kaxiga attityden hos Diana Agunbiade-Kolawole, Andreas Nur, och Theresa Traore Dahlberg som först lockade kuratorsteamet för projektet Afrika pågår (Michael Barrett och Andrea Davis Kronlund). De är alla medgrundare till konstnärskollektivet OUFF.* Även om museet närmade sig de tre som medlemmar i ett kollektiv valde konstnärerna ändå individuella resor, var och en ledsagad av sin egen konstnärliga vision och personliga biografi.
I verket Haren Hakili utgår Theresa Traore Dahlberg från sin farmor, som var en skicklig sagoberättare, och en märklig mässingshare i samlingen. Skulpturen kommer från staden Bobo-Dioulasso i Burkina Faso där även Traore Dahlbergs farmor bodde under en period. Haren eller kaninen är vanlig som huvudperson i sagor från Afrika och den afrikanska diasporan. I sagorna är haren busig, rebellisk, ofta fåfäng och ibland amoralisk. Det är en typisk trickster, som trots sin storlek använder list för att manipulera mäktigare varelser och därigenom styr berättelsens riktning – ofta med humoristiska inslag. (Bilden ovan: Tre mässingsharar gjutna i Burkina Faso, på uppdrag av Theresa Traore Dahlberg och som en del av verket Haren Hakili (2021) )
Haren personifierar innebörden av afrikanska fabler som både underhållning och utbildning. Leopold Senghor (antikolonial författare, poet och Senegals president 1960-80) skrev att
…fabeln och även sagan syftar till utbildning. Det är det som menas med den litterära formel som avslutar fabler på wolof: ’Det var härifrån fabeln kastade sig i havet. Den första som andas dess parfym kommer till Paradiset.’ Men för att kunna utbilda måste sagor och fabler förtjusa, bortom öron, hjärta och hjärna. (Senghor 1958:209, författarens översättning)
Tydligt i verket och ett återkommande tema i Theresa Traore Dahlbergs konstnärskap är intresset för materialiteter, hur de tillverkas och vilka betydelser de bär för människor. Under projektets gång samarbetade hon med samtida bronsgjutare i Burkina Faso för att ta fram nya versioner av haren från 1930-talet i museets Kjersmeier-samling. Hon intervjuade även hantverkarna om tekniker, motiv och arbetsförhållanden. Ännu viktigare är att den multimodala installationen ställer i förgrunden material som vanligtvis inte finns i museets samling och som alltså har undkommit museets historiska samlingsfrenesi. Dofter, ljud och skuggor har sällan bevarats i museets samlingar, men ges en framträdande plats här. Liksom viskande andar som sänder laddade budskap in i framtiden för att ledsaga och trösta barn och barnbarn. Parfymen som kan skicka den observanta lyssnaren till Paradiset.
