Trots de senaste årens utmaningar (från Black Lives Matter-rörelsen till den globala pandemin) har arbetet som Agunbiade-Kolawole, Nur och Traore Dahlberg lagt ner i museet resulterat i flera olika uttryck som video, ljudverk, skulptur och fotografi. Med utgångspunkt i etablerade konstformer som reklam, kollage och muntligt berättande skapade konstnärerna tänkvärda sätt att utforska ämnen som minne, stil, platser, kolonialism, begär och den afrikanska diasporans vindlande migrationsvägar.
De använder olika gestaltningstekniker som stillebenfotografi, videokollage och bronsgjutning för att undersöka och skapa dialog med historiska föremåls och fotografiers materialitet. Resultatet är verk som präglas av remixens estetik - att skapa något nytt av något gammalt och göra det till sitt. Föremål och foto ur museets samlingar placeras i oväntade sammanhang och spås därmed andra framtider.
Innan de tre konstnärerna kunde använda sig av Etnografiska museets samlingar var de tvungna att förhålla sig till de högljudda, myndiga röster som tillhör de som fört föremålen och fotografierna till museet. I detta fall var samlarna bland andra Ekman (sjökapten), Bolinder (etnograf) och Kjersmeier (poet och konnässör) förutom otaliga fotografer (missionärer, resenärer, kolonialadministratörer). Ofta var deras kunskaper om föremålens användning, funktioner och ursprungliga sammanhang bristfälliga, något som museet genom åren inte heller har lyckats kompensera för. Genom att skriva in sin begränsade förståelse i museets dokumentation verkar samlarna överrösta alla de personliga erfarenheter, världsbilder och biografier som föremålen bär med sig.
Dagboksanteckning skriven i Lagos 1869 av Gustaf Henrik Ekman (1848-1870), Landsarkivet, Göteborg.
Före de afrikanska ländernas självständighet brydde sig väldigt få europeiska samlare om att namnge konstnärer och hantverkare, ibland nämndes deras etniska tillhörighet i stället. Därigenom infogade samlarna sig själva som upphovspersoner till konstverken och föremålen.
Kvar fans svepande och ofta rasistiska omdömen om egenskaper och sedvänjor hos afrikanska folk. Dessa beskrivningar dröjer sig kvar i museets dokumentation och därför uttrycker ofta besökare, särskilt de med afrikanskt ursprung, att museets representation av Afrika är negativ och paternalistisk. Diana Agunbiade-Kolawole, Andreas Nur och Theresa Traore Dahlberg visar att det finns olika kreativa sätt att bemöta sådana begränsande framställningar av Afrikas dåtid, samtid och framtid.
*Kollektivet OUFF började som ett initiativ bland rasifierade studenter vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm. OUFF består även av Afrang Nordlöf Malekian, Francine Agbodjalou, Cristian Quinteros Soto, Ehab Aljabi och Samuel Girma.